Rapport: The EU Single Market in the Digital Era – from legislative complexity to clarity
Den här rapporten ger en övergripande bild av hur EU anpassar sin lagstiftning för den inre marknaden till den digitala ekonomin och en digital verklighet. Karin Atthoff, som har skrivit rapporten, berättar mer.
Vad handlar rapporten om?
Varje nytt initiativ till lagstiftning för den digitala ekonomin får stor uppmärksamhet och analyseras i detalj. Men uppmärksamhet behöver även riktas mot helheten och hur olika nya initiativ och befintlig lagstiftning hänger ihop och de utmaningar som uppstår i övergången till en alltmer digitaliserad inre marknad. Vi vill med den här rapporten bidra med sådan analys.
Varför utreder Kommerskollegium den här frågan?
På EU:s inre marknad ska lagstiftningen vara gemensam och handel och rörlighet ska kunna ske lika lätt mellan länderna som inom dem. För att det ska fungera måste lagstiftningen bland annat kunna tillämpas så konsekvent som möjligt inom hela den inre marknaden. Därför är det oroande när många aktörer uppfattar EU-lagstiftning, antagen för den digitala ekonomin, som komplex, att olika regler verkar överlappa och ställer snarlika krav och att det är svårt att förstå hur den ska fungera i praktiken.
Otydligheten skapar utmaningar för företag som upplever att det är oklart vilka regelkrav som egentligen ställs på dem och vad de behöver göra för att göra rätt. Det blir också problematiskt för departement och myndigheter som är ansvariga för att genomföra och tillämpa lagstiftningen i medlemsländerna. Kommerskollegium arbetar för en väl fungerande inre marknad. Därför följer och analyserar vi utvecklingen och ger förslag på hur utmaningar kan hanteras.
Ni sorterar in problemen i fem områden. Berätta!
Vi identifierar tendenser i beslutsprocesserna kring ”digital” EU-lagstiftning som kan leda till hinder på den inre marknaden. Det handlar till exempel om bristfälliga beslutsunderlag, risken för överlappande lagstiftning och att tillämpningen skiljer sig alltför mycket åt i olika länder. Lagstiftningen måste självklart spegla en komplicerad verklighet. Men sammantaget verkar tendenserna bidra till att lagstiftningen för den digitala ekonomin inom EU upplevs som för alltför komplex.
Ett annat problem är att det råder en otydlighet kring begrepp som används ofta i de här sammanhangen. Som till exempel begreppet digital inre marknad som kanske har spelat ut sin roll nu när digitalisering genomsyrar de flesta aspekter av den inre marknaden. Det är långt ifrån tydligt vilka policy- och lagstiftningsområden som är ”digitala” och vilka som är att anse som ”icke-digitala”.
Vilka är de viktigaste slutsatserna?
Lagstiftningen för den inre marknaden måste leva upp till och antas enligt de principer för ändamålsenlig och effektiv lagstiftning som gemensamt beslutats på EU-nivå. De finns bland annat uttryckta i EU:s agenda för bättre lagstiftning och gäller ju även lagstiftningen för den digitala ekonomin. Det kan låta självklart, men det är värt att understryka, särskilt som ”digitalt” gärna diskuteras som något skilt från övrig inre marknad.
Det finns etablerade verktyg och processer inom EU för att hantera den typ av problem som vi uppmärksammar, men det gäller att de verkligen används. Det pågår även arbete på EU-nivå och nationellt för att komplettera och förstärka befintliga processer och verktyg med sådana som möjliggörs av digital teknik. Det arbetet kan troligen, under rätt förutsättningar, stödja inre marknadsarbetet.
Vad behöver hända?
För att komma till rätta med det regeltrassel som har uppstått behöver framför allt EU-kommissionen tillåta tid för lagstiftning att falla på plats i alla delar och också tillämpas. De faktiska effekterna måste dessutom utvärderas. Mycket arbete behöver läggas på att förtydliga och förklara hur lagstiftningen för den digitala ekonomin ska fungera i praktiken.
Vi vill också se att EU:s institutioner lever upp till vad de har förbundit sig till inom området ”bättre lagstiftning”. Det innebär bland annat just att ta fram kompletta beslutsunderlag för nya initiativ och att följa upp och utvärdera redan antagen lagstiftning.