Investeringsskydd

Investeringsskydd handlar om att ge de som vill investera utomlands ett grundläggande skydd för sina investeringar, så att de vågar genomföra investeringen i det aktuella landet. Investeraren får ett skydd och landet i utbyte en ökad mängd investeringar. Den här sidan handlar om de investeringsskyddsavtal som sluts mellan två eller flera länder, som till exempel i EU:s frihandelsavtal med Kanada, Singapore och Vietnam.

Investeringsskydd är bra för investeraren, men i förlängningen också det aktuella landet, eftersom utländska investeringar är nödvändiga för staters utveckling. Investeringsskyddet kan handla om att skydda en investerare mot

  • diskriminering
  • olika typer av processuell orättvisa, till exempel diskriminerande eller annan olämplig behandling eller
  • att staten beslagtar egendom utan ersättning.

Om en investerare anser att någon av skyddsartiklarna har överträtts kan han eller hon få sin sak prövad genom att anmäla det till ett internationellt skiljeförfarande, så kallat Investor State Dispute Settlement (ISDS).

Ju mer utvecklad en stat är desto mindre vikt brukar läggas vid ett investeringsskyddsavtal när ett företag beslutar om att göra investeringar i ett annat land. Men detsamma kan sägas när det gäller investeringar i extremt underutvecklade länder. Även om det finns ett investeringsskyddsavtal med mycket hög skyddsnivå kan det finnas många andra typer av problem som gör att investerare väljer att lägga sin investering någon annanstans.

Klagomål framförs först till staten

Om en investerare bedömer att han eller hon har förlorat pengar på grund av statens handlande och att detta handlande brutit mot investeringsskyddsavtalet, så ska investeraren i första hand föra fram sitt klagomål till staten. Då kan staten ändra sig, men det går inte att tvinga staten till det. Därför är det vanligaste att investeraren istället begär att få ersättning för det som han eller hon har förlorat på överträdelsen.

Skiljeförfarande om man inte kommer överens

Om staten inte accepterar investerarens begäran kan investeraren efter en viss tid inleda ett skiljeförfarande. Det här brukar ta lång tid, i genomsnitt cirka 3,5 år, och båda parter riskerar att få betala delar av eller hela den andres kostnader för processen. Det finns möjlighet att klandra (få prövat om beslutet har gått rätt till) i nationell domstol eller i en särskilt upprättad skiljenämnd.

I EU:s avtal används ett domstolsliknande skiljeförfarande som kallas Investment Court System. Och inom FN förhandlas det om att skapa en multilateral investeringsdomstol som helt skulle kunna ersätta skiljeförfaranden.

Påverkar inte mellanstatliga relationer

Ett skiljeförfarande är neutralt på så sätt att den svarande staten eller investeraren får det svårt att utöva påtryckningar på hur skiljenämnden ska döma i en enskild tvist, särskilt jämfört med om tvisten istället avgjorts i nationell domstol. Och även om ett skiljeförfarande tar mycket lång tid är det i allmänhet snabbare än om det skulle avgöras av nationella domstolar i flera instanser. Det faktum att tvisten avgörs mellan stat och investerare utan att investerarens hemstat behöver blanda sig i, minskar risken för att tvisten blir ett mellanstatligt problem.

Både en stat och en investerare har möjlighet att driva en tvist på ett sätt som gör att det drar ut på tiden och kostar väldigt mycket pengar. Även utan denna typ av illvilligt processande riskerar ett skiljeförfarande att bli väldigt dyrt. De höga kostnaderna gör att bara tvister som rör relativt mycket pengar brukar avgöras i ett skiljeförfarande. Avtalen ger därför i praktiken inte skydd för små investeringar.

Skiljeförfarande mellan EU-länder

Skiljeförfaranden som baserar sig på avtal mellan EU-länder är inte tillåtet, enligt en dom från EU-domstolen 2018. Det innebär att alla befintliga EU-interna investeringsavtal har sagts upp eller är på väg att sägas upp. Det har i sin tur fått till följd att vissa investerare istället låter sina EU-interna investeringar gå via ett tredje land (utanför EU) för att få skydd av investeringsskyddsavtalet med det landet.

Skiljeförfarande med länder utanför EU

Investerare som kommer från stater utanför EU och omfattas av investeringsskyddsavtal har alltså en konkurrensfördel jämfört med EU-interna investerare som inte kan använda sig av något skiljeförfarande. Det pågår arbete med att ändra detta, men så länge som det saknas möjlighet till ett skiljeförfarande inom EU kommer denna konkurrensfördel att bestå.

Sverige har rätt att sluta investeringsskyddsavtal med stater som EU inte förhandlar eller kommer att förhandla med inom en rimlig framtid. De nuvarande svenska investeringsskyddsavtalen har en jämförelsevis hög nivå av skydd, vilket innebär att svenska investerare och investeringar är relativt väl skyddade i de länder utanför EU som Sverige har investeringsskyddsavtal med.

Eftersom Sverige är ett förhållandevis rättssäkert land med stor förutsägbarhet har svenska staten ännu inte behövt försvara sig i ett skiljeförfarande. Samtidigt har de svenska investeringsskyddsavtalen varit till fördel för svenska investerare som vill investera i de länder som Sverige har avtal med.

Kommerskollegiums roll

Kommerskollegium bistår Regeringskansliet med analyser när det gäller investeringsskydd och skiljeförfaranden både i form av löpande arbete och mer omfattande framåtblickande analyser. Vi deltar också i det reformarbete för skiljeförfarande som pågår i internationella organisationer och följer aktuella tvister och utvecklingen av praxis.