Regionala frihandelsavtal

Om ett par, eller flera länder, sluter avtal sinsemellan som ger dem bättre tillträde till varandras marknader, så går de emot en av WTO:s grundprinciper: principen om icke-diskriminering. WTO:s regelverk tillåter dock att länder sluter sådana avtal under vissa omständigheter.

För att WTO:s regelverk ska tillåta ett regionalt avtal måste avtalet täcka en väsentlig del av varu- och tjänstehandeln, det måste ha genomförts inom en viss tid och det får inte leda till att tullar eller andra handelsregleringar höjs mot länder som inte ingår i avtalet. Som princip får avtalet inte ha som syfte att försvåra handeln för länder utanför avtalet.

Regler för regionala avtal

Reglerna för regionala avtal finns i både varuhandelsavtalet (Gatt) och tjänstehandelsavtalet (Gats). Relevanta föreskrifter är Gatt artikel XXIV med anslutande instrument och Gats artikel V.

Det finns också särskilda regler för preferentiella avtal mellan utvecklingsländer i den så kallade ”Enabling Clause”. Enabling Clause skiljer sig från reglerna i Gatt och Gats, då det inte ställs några krav på hur stor del av varu- och tjänstehandeln som måste täckas i avtalen. Alltså har de länder inom WTO som har utvecklingslandsstatus en större avtalsfrihet genom att de är undantagna från de tvingande reglerna för regionala avtal inom Gatt.

WTO granskar regionala avtal

I WTO finns en särskild kommitté som granskar regionala avtal. När WTO-medlemmar har slutit ett regionalt handelsavtal med varandra är de skyldiga att anmäla detta till kommittén för regionala handelsavtal. Kommittén, som består av WTO:s medlemsländer, granskar sedan avtalen och har rätt att ställa frågor om dem, samt att godkänna att de är förenliga med WTO:s regelverk.