Får en sameby sälja jakt- och fiskekort till en begränsad kundkrets – eller strider det mot den fria rörligheten inom EU?

Den senaste tiden har Kommerskollegium fått olika frågor om vad som gäller när en sameby vill upplåta fiske- och jakträtt till en geografiskt begränsad kundkrets. Här försöker vi reda ut begreppen.

Vad gäller generellt för den fria rörligheten inom EU?

Inom EU gäller fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. En viktig grundbult i detta är att det generellt är förbjudet för myndigheter att diskriminera företag och privatpersoner från andra EU-länder i förhållande till sin egen befolkning, till exempel om en myndighet upplåter jakt- eller fiskerättigheter. I vissa fall är det tillåtet att diskriminera, men då måste det noga motiveras utifrån ett antal objektiva grunder som framgår av EU-fördraget och EU-domstolens rättspraxis, till exempel skydd av miljö eller folkhälsa.

Men det är inte enbart myndigheter som är förbjudna att diskriminera företag och privatpersoner från andra EU-länder, utan också företag (näringsidkare). Ett företag som säljer varor eller tjänster, över nätet eller på fysisk plats, får alltså inte diskriminera kunder från andra EU-länder på grund av deras nationalitet, bosättningsort eller etableringsort. Reglerna finns i EU:s geoblockerings- och diskrimineringsförordning (hädanefter geoblockeringsförordningen) som trädde i kraft våren 2019. EU-förordningen kompletteras av en svensk lag om sanktionsavgifter (böter).

Finns det omständigheter som gör att någon som säljer jakt- och fiskekort faktiskt får begränsa kundkretsen?

Icke-diskriminering är, som tidigare sagts, en grundregel när det gäller den fria rörligheten inom EU.  Men i ett enskilt fall – till exempel då en sameby vill begränsa kundkretsen för jakt- och fiskekort – måste flera omständigheter utredas för att man ska veta om samebyn har rätt att diskriminera kunder från övriga EU. Det som behöver utredas är till exempel om samebyn är att betrakta som en näringsidkare och om begränsningen i jakt- och fiskekortförsäljningen kan motiveras utifrån någon av de objektiva grunderna i lagstiftning och rättspraxis. 

Om man enbart tar ut ett självkostnadspris av kunden, gäller då samma regler som för vanlig försäljning av tjänster?

Även om priset för ett jakt- och fiskekort bara är tänkt att täcka omkostnaderna som företaget har för att upplåta jakt- och fiskerätten är det förmodligen att se som försäljning av en tjänst, vilket gör att kraven på icke-diskriminering gäller. Men eftersom det saknas rättspraxis för geoblockeringsförordningen är det svårt att ge ett tydligt svar. Om man däremot delar ut en jakt- eller fiskerätt utan att ta betalt, ses det som en gåva och då gäller inte kravet på icke-diskriminering. 

Vem kan avgöra vad som gäller enligt EU-rätten i ett visst fall?

Kommerskollegium har ett specifikt uppdrag att informera företag om geoblockeringsförordningen. Konsumentverket har motsvarande uppdrag att informera konsumenter. Det är också Konsumentverket som ser till att EU:s geoblockeringsförordning efterlevs i Sverige, i situationer som drabbar konsumenter. Därför kan en konsument som upplever att ett företag har diskriminerat honom eller henne vid ett köp, anmäla detta till Konsumentverket.

Konsumentverket kan bedriva tillsyn mot företag som bryter mot geoblockeringsförordningen. Om ett företag har brutit mot geoblockeringsförordningen kan Konsumentverket ta ut en så kallad sanktionsavgift från företaget, något som företaget har rätt att överklaga.

I slutänden är det EU-domstolen som närmare uttolkar hur geoblockeringsförordningen ska tillämpas och som skapar praxis kring den. Men eftersom förordningen har varit i kraft så kort tid, finns ingen praxis att luta sig emot. Det är en bidragande faktor i att det är svårt att säga om samebyn gör rätt eller fel enligt EU-rätten, även om det generellt sätt går att säga att det är problematiskt med diskriminering ur ett EU-rättsligt perspektiv.