EU:s inre marknad – historisk bakgrund

EU:s inre marknad har vuxit fram successivt men började att gälla på allvar den 1 januari 1993. Men redan på 50-talet fanns tankar om den fria rörligheten med i EU:s grundlag.

Från kontroll av kol- och stålproduktion…

Efter andra världskriget fanns en bred samsyn bland politikerna i Europa att mer samarbete mellan länderna behövdes för att undvika fler krig. Redan 1951 enades de sex länderna Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Luxemburg och Tyskland om att ha gemensam kontroll över produktionen av kol och stål, vilka var viktiga råvaror för vapenindustrin och därmed intressanta för att övervaka eventuell upprustning. Detta var ”embryot” till den Europeiska unionen.

…till tankar på fri rörlighet

Det ekonomiska samarbetet dessa länder emellan tog fart 1958 då det så kallade Romfördraget började gälla. Detta fördrag innehöll den Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEG, som hade regler om att successivt skapa en inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital, de så kallade fyra friheterna. 1958 kom även Euratom-fördraget som handlar om gemensam kontroll på kärnenergiområdet. Till detta kom även en tullunion 1968. Organisationen som sådan hette de Europeiska gemenskaperna (EG).

Den inre marknaden – från ord till handling

Även om fördraget innehöll viktiga regler om hur en inre marknad skulle skapas var det inte förrän på 80-talet som arbetet tog fart. 1985 publicerade Europeiska kommissionen en vitbok med cirka 300 lagförslag för att konkret få den inre marknaden att fungera. Förslagen rörde allt från att ta bort fysiska gränshinder till att skapa en gemensam konkurrensrätt.

Enklare att fatta beslut när vetorätten togs bort

Parallellt med arbetet med vitboken gjordes fördragsändringar för att effektivisera det ofta tröga beslutsfattandet i dåvarande EG. Problemen bottnade i att det krävdes enhällighet för att kunna fatta beslut om bland annat den inre marknaden. År 1987, via den Europeiska enhetsakten, beslutades att det på många områden skulle gå att fatta majoritetsbeslut istället för att varje land hade vetorätt. EG-länderna hade till antalet nu fördubblats till tolv. I och med övergången till majoritetsbeslut kunde vitbokens förslag i stort förverkligas och den 1 januari 1993 sattes som startdatum för den inre marknaden.