Analys: En snabbare process för att sluta frihandelsavtal

EU:s frihandelsavtal tar ofta lång tid att förhandla fram, vilket gör unionen sårbar i ett förändrat handelspolitiskt läge. En ny analys föreslår vägar att snabba på processen och samtidigt säkra legitimitet och kommersiellt värde.

EU befinner sig i ett förändrat handelspolitiskt landskap där behovet av att snabbt sluta nya frihandelsavtal har blivit alltmer tydligt. USA:s avsteg från den regelbaserade handeln sätter ny press på unionen att hitta fler och nya handelspartners. Samtidigt visar erfarenhet att förhandlingar om frihandelsavtal ofta drar ut på tiden.

En förklaring till fördröjningarna är de olika prioriteringar som uppstår både mellan medlemsländer och mellan EU och dess motparter i förhandlingarna. Många frihandelsavtal innehåller också områden där beslutsmakten delas mellan EU och EU:s medlemsstater. Det innebär att vissa delar kräver nationell ratificering, vilket kan leda till flaskhalsar när politiska processer i medlemsländerna fördröjer eller hindrar att avtalen träder i kraft. Till det kommer det interna förankringsarbetet inom EU, där kommissionen, rådet och parlamentet måste enas, vilket ytterligare kan förlänga processen.

I analysen föreslås flera möjliga åtgärder för att förenkla processen. Ett alternativ är att dela upp avtalen i två delar: en som enbart omfattar EU:s exklusiva kompetens, och en som kräver medlemsstaternas godkännande. Ett annat alternativ är att känsliga frågor – som riskerar att fördröja förhandlingen – lyfts ut till särskilda arbetsgrupper eller hanteras i separata handelsrelaterade avtal. Det skulle kunna skapa utrymme för att driva förhandlingarna framåt.

En central slutsats i analysen är att EU behöver vara mer flexibelt i sin ansats när de förhandlar om frihandelsavtal. Istället för att alltid eftersträva heltäckande och ambitiösa avtal, bör innehållet och ambitionsnivån anpassas till respektive motpart. Fokus bör ligga på de delar som bedöms ge störst ekonomiska nytta och kommersiellt värde.

I analysen föreslås att EU: 

  • prioriterar de delar som väntas ge störst ekonomisk nytta och sänker ambitionsnivån i andra delar
  • ökar sin flexibilitet och anpassar innehåll och ambitionsnivå efter motparten – svåra frågor kan lyftas ut i separata spår
  • hanterar regelverkslåsningar genom särskilda arbetsgrupper som kan bygga förtroende och öka förståelsen för EU:s regelverk.