E-tjänster

Tjänster som utförs på distans (när leverantör och mottagare inte är fysiskt närvarande samtidigt), med elektroniska medel och på begäran av tjänstens mottagare (till exempel strömning av musik via en musiktjänst).

East African Community

EAC är en regional mellanstatlig organisation med Kenya, Tanzania, Uganda, Rwanda, Burundi och Sudan, som medlemmar. Länderna har upprättat en gemensam tullunion och har som ambition att fortsätta utveckla den regionala integrationen, med slutmål om en politisk federation. Flera länder är samtidigt medlemmar i andra regionala organisationer såsom COMESA och SADC.

Economic Community of West African States

ECOWAS är en regional organisation i Västafrika som grundades 1975. Den har 15 medlemsstater: Benin, Burkina Faso, Elfenbenskusten, Gambia, Ghana, Guinea, Guinea-Bissau, Kap Verde, Liberia, Mali, Niger, Nigeria, Senegal, Sierra Leone och Togo. Syftet är att verka för ekonomisk integration och ambitionen är att på sikt skapa en gemensam ekonomisk och monetär union. Vissa av medlemsländerna har redan skapat en monetär union. Se UEMOA.

EFTA

(European Free Trade Association)

Den europeiska frihandelsorganisationen EFTA består av Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz. Organisationen grundades 1960 med målet att arbeta för frihandel och ekonomiskt samarbete i Europa. 1966 hade länderna infört tullfrihet för handeln med varor. 1994 trädde EES-avtalet mellan EFTA-länderna och EU i kraft. Danmark, Portugal, Sverige, Storbritannien och Österrika som varit med och grundat organisationen lämnade den när de blev medlemmar i EU.  

 

EG-domstolen

I och med Lissabonfördragets ikraftträdande 2009 har denna bytt namn till EU-domstolen

EGA

I juli 2014 lanserades ett initiativ för att få till stånd ett avtal som liberaliserar handel med ”miljövaror” (Environmental goods agreement, EGA). Syftet är att eliminera tullar på varor som kan bidra till att uppnå miljömässiga och klimatmässiga mål, såsom att främja ren och förnybar energi, förbättra energi- och resurseffektivitet, kontrollera luftföroreningar, hantera avfall m.m.

Att liberalisera handeln med miljövaror och miljötjänster ingår i mandatet från Doharundan, men eftersom länder har olika uppfattningar om hur miljövaror och miljötjänster ska definieras och vilket angreppssätt som ska tillämpas, var det svårt att göra framsteg multilateralt. Som ett sätt att komma framåt initierades de plurilaterala förhandlingarna vilka 18 olika WTO medlemmar, inklusive EU, är parter i.

Parterna som förhandlar står för majoriteten av global handel i miljövaror. Förhandlingarna har pågått i ett antal år och även här har parterna haft svårt att nå i mål med förhandlingarna, mycket på grund av svårigheter med att enas om en definition av vad som utgör en miljövara. Om parterna enas är tanken att avtalet ska bli ett plurilateralt avtal på MFN-basis, dvs. att alla WTO medlemmar kommer att åtnjuta fördelarna med de eliminerade tarifferna.

Ekonomisk frizon

Som ett led i främjandet av en exportinriktad utvecklingsstrategi har många utvecklingsländer uppmuntrat utländska och inhemska företag att investera i särskilda frizoner, där andra regler än landets vanliga lagar gäller, för att tillverka varor för export till i-länderna. Tullfrihet, skattefrihet och fri utförsel av intjänad valuta är vanliga stimulansåtgärder. Frizoner upprättas ofta i anslutning till en hamn.

Ekonomisk integration

När två eller flera länder ekonomiskt öppnar sig för varandra för att underlätta transaktioner och möjliggöra ökat kommersiellt utbyte talar man om integration. Integrationen kan vara ytlig eller djup. Ytlig integration är ofta frihandelsavtal (eller tullunioner) som sänker eller tar bort tullar och andra gränsbaserade hinder för varuhandeln. Djup integration är mer långtgående och inbegriper också ofta bestämmelser om fri rörlighet för tjänster, kapital och människor. Denna frihet uppnås genom harmonisering av lagar, regleringar och standards innanför gränsen och kräver större politiskt samarbete mellan de inblandade länderna. EU:s inre marknad är ett exempel på djup integration.

Ekonomisk och monetär union

Sammanslutning av två eller flera stater med långtgående ekonomisk integration och i regel även tullunion samt därtill en gemensam valuta (den monetära delen av unionen). Den viktigaste unionen av detta slag är EMU. Se även CEMAC, UEMOA, OECS.

Ekonomisk union

Sammanslutning av två eller flera stater med långtgående ekonomisk integration och i regel även tullunion.

Ekonomiska och Monetära Unionen

EU:s ekonomiska och monetära union med den gemensamma valutan euro. Valutaunionen startade den 1 januari 1999. Sedlar och mynt i euro introducerades den 1 januari 2002.

Endast EU-medlemmar som uppfyller de så kallade konvergenskriterierna får delta. Dessa är fem ekonomiska krav avseende inflations- och räntenivå, växelkursstabilitet, statsskuld och budgetunderskott. 19 av EU:s 28 medlemsländer deltar fullt ut i EMU. Det är: Belgien, Cypern, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland samt Österrike.

Storbritannien och Danmark har rätten att stå utanför EMU om de så önskar. I Sverige hölls år 2003 en folkomröstning om euron. Majoriteten av de röstande sade nej till ett svenskt deltagande i valutaunionen. Se ECB

Ekonomiska Partnerskapsavtal

Förhandlingar om Ekonomiska partnerskapsavtal pågår mellan EU och AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stilla havsområdet) sedan 2002. Avtalen ersätter de särskilda och ensidiga preferenser som EU gav AVS-länderna under Cotonouavtalet och de föregående Yaoundé- och Lomékonventionerna. Dessa särskilda preferenser ansågs strida mot WTO:s regelverk, eftersom de utvecklingsländer som stod utanför AVS-gruppen inte fick lika förmånliga preferenser. EU beviljades 2001 ett undantag (waiver) för de särskilda preferenserna i WTO, men detta undantag löpte ut i slutet av 2007.

De avtal som nu förhandlas syftar till att ersätta handelsordningen i Cotonou med regionala frihandelsavtal. Den mest betydelsefulla skillnaden mellan ensidiga preferenser och frihandelsavtal är att WTO-regelverket kräver reciprocitet för frihandelsavtal vilket innebär att såväl EU som AVS måste erbjuda långtgående handelslättnader. Skillnaden mellan EPA:s och andra regionala frihandelsavtal som EU förhandlar, är att EPA:s innefattar ett bredare samarbete där handelsliberaliseringar sker parallellt med biståndsinsatser. Kopplingen mellan handel och utveckling ska vara en central del av avtalen.

Målet med partnerskapsavtalen är en smidig och gradvis integrering av AVS-länderna i världsekonomin och därigenom främjandet av en hållbar utveckling. Samarbetet är tänkt att öka handelsutbytet mellan parterna samt att stärka AVS-ländernas handelsförmåga och deras möjligheter att attrahera investeringar. Dessutom ska EPA:s bidra till att främja regional integration, det vill säga handel mellan AVS-länderna själva.

Förhandlingarna har blivit starkt försenade och endast en av de sju grupper som EU förhandlar med (CARIFORUM) hade ett fullständigt avtal när undantaget för de särskilda preferenserna löpte ut 1 januari 2008. Inom de övriga förhandlingsgrupperna beslöt sig en del av AVS-länderna för att ingå interimistiska EPA med EU och kunde därför fortsätta exportera varor tull- och kvotfritt till EU, medan resterande AVS-länder överfördes till GSP-systemet.

Interims-EPA omfattar främst varuhandel. Övriga handelsområden (tjänstehandel, investeringar, konkurrens etc.) har efter ingåendet av interimsavtal fortsatt förhandlas mellan EU och vissa AVS-länder, med målsättningen att nå fullständiga EPA.

Ansträngningarna att sluta interimsavtal fokuserade framför allt på de länder som inte är MUL-länder, eftersom de till skillnad från MUL-länderna som omfattas av Everything But Arms (EBA) i GSP, inte har tull- och kvotfritt tillträde till EU:s marknad. EU önskar att interimsavtalen så snart som möjligt skall ersättas av breda, regionala avtal som inkluderar ett större spektrum av handelsfrågor och samtliga länder i varje region.

Ekonomiskt partnerskapsavtal med Japan

Frihandelsavtalet mellan EU och Japan kallas också för ekonomiskt partnerskapsavtal. EU-Japan Economic Parnership Agreement, EPA.

Electronic Data Interchange

EDI innebär ett standardiserat, elektroniskt och till stora delar automatiserat informationsutbyte av strukturerad information mellan affärssystem, oberoende av plattform och format. Se Elektronisk Handel, Förenklade handelsprocedurer..

Elektronisk handel

Någon brett vedertagen definition av e-handel finns inte. E-handel är ett samlingsbegrepp för handelstransaktioner och annan informationsöverföring som sker med användande av elektroniska hjälpmedel, inklusive via telefon, TV, "Electronic Data Interchange" (EDI) och Internet. E-handel är en tjänst och regleras i WTO av GATS-avtalet.

Introduktionen av Internet och EDI utgör bara ett nytt sätt att handla och därmed gäller samma regler för elektronisk handel, via dessa medier, som för traditionell handel. Men på grund av Internets specifika natur fungerar i vissa fall inte gällande lagar. WTO ser för närvarande över sina regler för att kunna anpassa dem till e-handeln. Utöver detta har WTO:s medlemsländer beslutat om att inte tullbelägga e-handeln, det så kallade tullmoratoriet. Se EDI, Handelsprocedurer.

Emerging markets

Term som används om länder utanför gruppen traditionella i-länder och vars ekonomi växer snabbt. Det gäller de länder i framför allt Asien men också Latinamerika och Östeuropa och i några fall Afrika vars ekonomi utvecklas på ett sådant sätt att de utgör en framväxande marknad. Länderna lämnar världsekonomins marginaler och håller på att bli betydelsefulla delar av den globala ekonomin. Termen har ingen handelspolitisk betydelse men desto större kommersiell betydelse då dessa länders export och import ökar snabbt. Jfr Utvecklingsländer, MUL.

Enabling clause

Den inofficiella benämningen på WTO-beslutet om särskild och mer förmånlig behandling av utvecklingsländerna som fattades i Tokyorundan 1979 och som innebär ett permanent undantag från MGN-principen i GATT och WTO. Klausulen är WTO:s juridiska grund för att tillåta sådana preferenser som i-länderna beviljar utvecklingsländerna inom ramen för det generella preferenssystemet, GSP. Vidare gör klausulen det tillåtet att ge de minst utvecklade länderna, MUL, en mer förmånlig behandling än övriga utvecklingsländer. Klausulen tillåter också att utvecklingsländerna ger varandra förmånsbehandling inom ramen för regionala eller globala arrangemang. Se Everything but Arms, EPA, AGOA.

Energistadgefördraget

Europeiska energistadgan (European Energy Charter) tillkom på EG:s initiativ och undertecknades i Haag 1991. Stadgan innebar att ett femtiotal länder gjorde politiska åtaganden att väsentligt öka samarbetet inom energiområdet med iakttagande av bland annat principerna om icke-diskriminering och marknadsorienterade priser. Bland undertecknarna märks förutom EU och dess medlemsstater även Ryssland, Japan, Australien, Norge, Turkiet, samtliga länder i Central- och Östeuropa samt de centralasiatiska före detta Sovjetrepublikerna.

Till stadgan knöts ett fördrag som innehåller regler om handel, investeringar, transitering och samarbete inom energiområdet (Energy Charter Treaty, ECT). Tvister om fördragets tolkning och tillämpning kan hänskjutas till internationellt skiljedomsförfarande (för investeringar) eller tvistlösning med ett panelförfarande (för handel). 

Energistadgefördraget

Energistadgefördraget är ett multilateralt investeringsskyddsavtal som gäller mellan ett 50-tal länder inom energisektorn. Sverige är ett av dessa. Fördraget fungerar på samma sätt som ett bilateralt investeringsskyddsavtal (BIT) genom att det ger investerare möjlighet att stämma stater för det fall de senare har brutit mot fördraget och denna överträdelse har resulterat i en ekonomisk skada. Investeraren har då i normalfallet rätt till ersättning motsvarande denna skada. Det är under detta fördrag som Vattenfall har stämt Tyskland.

Enhanced Integrated Framework

Enhanced Integrated Framework (EIF) är ett program inom ramen för Aid for Trade som ger finansiellt och tekniskt stöd för att stärka de minst utvecklade ländernas (Mul) handelskapacitet. Syftet är att öka förmågan att delta i och dra nytta av handel för att minska fattigdom och främja inkluderande ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling.

EIF är ett globalt partnerskap mellan minst utvecklade länder, givare och internationella organisationer (IMF, ITC, Unctad, UNDP, Världsbanken och WTO), med bidrag från en global fond.

EIF:s partners stödjer de minst utvecklade länderna att integrera handeln i nationella utvecklingsstrategier, upprätta den struktur som behövs för att koordinera genomförandet av handelsrelaterat bistånd och bygga upp landets egen kapacitet att delta i och dra nytta av handel.

Grunden till EIF, Integrated Framework, lanserades 1996 vid WTO:s ministerkonferens i Singapore.

1
2
3
4
Nästa